Tågresan bokades, utan större problem, genom Stockholms universitets tidigare resebyrå BSC. Resvägen med byten var Södertälje – Malmö – Köpenhamn – Hamburg –Zürich – Milano – Bologna i båda riktningarna. När jag åkte från Södertälje trodde jag att resan skulle kännas lite ensam men i Rödby stötte jag på ett stort sällskap från Uppsala universitet och KTH samt en person från Södertörns högskola.
Hinner vi till anslutningståget?
Tåget från Rödby till Hamburg var sent och en viss oro över att inte hinna med nattåget i Hamburg spred sig. Oron ersattes med lättnad när det visade sig att nattåget från Hamburg väntade in oss. Passande nog delade jag liggvagnskupé med en grupp blivande lärare i naturvetenskapliga ämnen; de var på väg hem till Zürich efter ett universitetsutbyte i norra Tyskland.
I Bologna, en omtumlande konferens
Vi anlände till Bologna på eftermiddagen den 25:e augusti efter en händelserik resa. Själva konferensen var fem intensiva och omtumlande dagar med en kvardröjande känsla av att befinna sig i ett större sammanhang. Den inledande isländske författaren Andri Snær Magnasons vittnesbörd om att ta farväl av en bortsmält glaciär som utgjort en ’geologisk ofrånkomlighet’ och ’symbol för evigheten’ var djupt berörande och samtidigt väldigt nära vår verklighet. Andri påminde om att den generation som växer upp, och utbildas nu, kommer att få ägna hela sina liv åt att anpassa samhället till och begränsa effekterna av den pågående klimatkrisen. Den naturvetenskapliga utbildningens roll i det arbetet går inte att överskatta.
Tågresan kom att betyda många olika saker: oväntade möten, långa och avslappade samtal, vackra vyer över Alperna, plågsamt varma liggvagnskupéer och ett ifrågasättande av universitetens utsläpp av koldioxid i samband med resor.
Kristin Persson, doktorand MND